Var sak har sin plats.

Ibland får jag höra att jag inte lyssnar, fast att jag gör det och att jag dagdrömmer. Vilket jag gör. Och jag ser mig själv som tankspridd då och då, men nu har tankspriddheten nått oanade höjder. 

Nu ska ni få höra. 

I början av december kände jag som så många andra julstämning. Och jag köpte på mig en ordentlig bit ädelost. Tanken var att denna tillsammans med pepparkakan skulle spela någon form av huvudroll vid glöggmyset. Så blev inte fallet. Kvällen efter inköpet lagades det pizza i mitt hem. På den lades omsorgsfullt fina skivor av den skamligt goda ädelosten, vilket resulterade i en makalöst god middag. Efter den kvällen sågs inte ädelosten till mer. 

Det letades och letades. För inte var den väl uppäten ändå? Biten var ju ganska stor och en sådan smäller man inte i sig hur som helst. Och om så ändå vore fallet borde man väl minnas ett sådant frosseri? 

Men nä. Ädelosten fanns ingenstans. Jag började tro att jag av misstag kastat den i soporna. Även om det lät högst omöjligt. Jag som älskar ost skulle aldrig kasta en sådan av misstag! Så jag återgick till tanken om att jag eventuellt frossat på den i någon form av trans. Alternativt sömngångsfrosseri. För sånt har man ju läst om! 

Men. Imorse när jag skulle lägga ner de nyinköpta fryspåsarna var jag tvungen att lyfta på något plastinlindat för att få ner kartongen med de nya påsarna. För att sedan lägga tillbaka det plastinlindade objektet. Stänger lådan och går ut ur köket. Stannar med en hast och utbrister "men vänta nu!?". Backar in i köket, vänder om, och går fram till plastpåslåfan och öppnar den sakta. Tittar på det plastinlindade objektet och tar upp det ur lådan. ÄDELOSTEN! 

Jag hade inte slängt den av misstag! Inte heller frossat på den i trans. För där låg den nu i min hand, klädd i finfin vit päls. 

I två månader har den alltså legat i en låda i mitt kök. Det hade fasen varit bättre om jag slängt den av misstag! 

Klantröv. 

                      Finn ett fel. 

Det är ungefär som halloween för några år sen. Den gula paprikan försvann och jag gick tillbaka till affären och krävde en ny då jag trodde jag glömt den där. Men när jag några veckor senare städade ut mitt stilleben med pumpor hittade jag den, bland nämnda pumpor. 

Pinsamt! 

Och det var det. 

Adjö!